Från syndafloden till herdarna

Chapter 89: Från syndafloden till herdarna

1 Då gick en af dessa fyra till de hvita korna, och lärde dem en hemlighet. Under det kon darrade, föddes den och blef en menniska och byggde åt sig ett stort skepp. I detta bodde han och tre kor bodde med honom i detta skepp, hvilket inneslöt dem.
2 Återigen upplyfte jag mina ögon mot himmelen och såg ett högt tak. Öfver det voro sju vattenfall, hvilka vid en viss by utgjöto mycket vatten.
3 Återigen såg jag upp, och se, der voro källor öppna i jorden uti denna stora by. Vattnet började att svalla upp, och steg öfver jorden, så att byn ej sågs, emedan hela dess mark betäcktes med vatten.
4 Mycket vatten var der äfven, och mörker och moln. Då betraktade jag höjden af detta vatten; och det var uppstiget öfver byn. Det flöt öfver byn och stod högre än jorden.
5 Då blefvo alla de kor, som voro samlade der, medan jag såg på dem, fördränkta, uppslukade och förstörda i vatten.
6 Men skeppet flöt deruppå. Alla kor, elefanter, kameler och åsnor blefvo dränkta på jorden, och all boskap. Ej heller kunde jag blifva dem varse. Icke heller voro de i stånd att komma derifrån, utan förgingos och nedsjönko i djupet.
7 Återigen såg jag i synen, tilldess vattenfallen från det höga taket upphörde, och jordens källor jemnades, medan andra djup blefvo öppnade,
8 Uti hvilka vattnet började att nedrinna, till dess torra marken syntes. Skeppet qvarblef på jorden, mörkret återvände, och det blef ljus.
9 Då gick den hvita kon, som blifvit menniska, ut från skeppet, och de tre korna med henne. En af de tre korna var hvit liknande denna kon. En af dem var röd såsom blod, och en af dem var svart. Och den hvita kon lemnade dem.
10 Då började vilda djur och foglar att komma fram. Af alla samlades de olika slagen tillhopa, lejon, tigrar, ulfvar, hundar, vildsvin, räfvar, kaniner och hanzar-djur. Siset- och avest-djur, hökar, phonkas och korpar. Då blef en hvit ko född midt ibland dem.
11 Och de började att bita hvarandra, då den hvita kon, hvilken var född midt ibland dem, frambragte en vild åsna och en hvit ko på samma gång, och derefter många vilda åsnor.
12 Då frambragte den hvita kon, som var född, en svart vild sugga och ett hvitt får. Denna vilda sugga frambragte också många svin. Och fåret frambragte tolf får.
13 Då dessa tolf får vuxit upp, öfverlemnade de ett af dem till åsnorna. Återigen lemnade dessa åsnor fåret till ulfvarna. Och det vexte upp midt ibland dem.
14 Då styrde Herren så, att de andra elfva fåren fingo bo och beta med detta midt ibland ulfvarna. De förökade sig, och det var öfverflöd af bete för dem.
15 Men ulfvarna började att skräma och förtrycka dem, medan de förstörde deras afföda. Och de lade deras ungar i strömar af djupt vatten. Nu började fåren skrika för sin affödas skull, och flydde för att söka tillflygt hos sin Herre.
16 En blef dock räddad, flydde och gick bort till de vilda åsnorna. Jag såg fåren ropande, klagande och anropande sin Herre. Med all deras makt, till dess fårens Herre vid deras röst nedsteg från sin höga boning, gick till dem och öfversåg dem.
17 Han kallade till sig det får, som hade hemligen kommit från ulfvarna, och sade till detta, att det skulle låta ulfvarna förstå, att de ej finge röra fåren.
18 Då gick detta får till ulfvarna med Herrens ord, då ett annat får mötte det och gick med. Begge ingingo tillsammans uti ulfvarnes boning; och samtalande med dem, läto de dem förstå, att från den tiden skulle de icke röra fåren.
19 Efteråt märkte jag, att ulfvarne med hela sin styrka fingo öfverhand öfver fåren. Fåren ropade,
20 och deras Herre kom till dem. Han började att slå ulfvarna, hvilka läto höra en svår jämmer; men fåren förblefvo tysta, och från den stunden ropade de icke.
21 Jag såg då på dem, till dess de flyttade från ulfvarna. Ulfvarnes ögon blefvo förblindade, och de gingo ut och följde dem med all sin makt.
22 Men fårens Herre gick med dem och ledsagade dem. Alla hans får följde honom. Hans ansigte var förfärligt och lysande och herrlig var hans åsyn.
23 Likväl började ulfvarne att följa fåren, tilldess de hunno dem i en viss sjö af vatten.
24 Då skilde sig sjön åt. Vattnet stod upp på båda sidor framför deras ansigte. Och deras Herre, som ledsagade dem, ställde Sig sjelf imellan dem och ulfvarna.
25 Ulfvarne blefvo likväl icke varse fåren, utan gingo midt uti sjön, följande dem och löpande efter dem inuti sjön af vatten.
26 Men då de sågo fårens Herre, vände de om, för att fly för Hans ansigte. Då återvände vattnet i sjön, och det hastigt, enligt dess natur. Sjön blef full, och vattnet höjde sig, tilldess det öfvertäckte ulfvarna.
27 Och jag såg, att de alla, som hade följt fåren, förgingos och drunknade.
28 Men fåren gingo öfver detta vatten, och kommo till en öken, hvilken var utan både vatten och gräs. och de började öppna sina ögon och se. Då såg jag fårens Herre öfverskåda dem och gifva dem vatten och gräs. Då gick det redan omtalta fåret med dem och anförde dem.
29 Och då det hade uppstigit på en hög klippa, skickade fårens Herre det till dem.
30 Sedermera blef jag varse deras Herre stående framför dem med ett förfärligt och allvarsamt utseende. Och då de alla sågo Honom, blefvo de förfärade för Hans ansigte.
31 Alla blefvo de orolige och darrade. De ropade efter fåret och till det andra fåret, som hade varit med det, och som var midt ibland dem, sägande: vi förmå icke att stå inför vår Herre eller att se på Honom.
32 Då gick det fåret bort, som anförde dem, och uppsteg på spetsen af klippan. Då började fåren att blifva blinda och afvika från den väg, som det visat dem; men fåret visste det icke.
33 Deras Herre blef likväl intagen af förtrytelse emot dem; och då fåret hade fått veta, hvad som tilldragit sig; Nedsteg det från spetsen af klippan; och då det kom till dem, fann det, att der voro många, Som hade blifvit blinda, Och hade afvikit från dess väg.
34 Så snart de fingo se det, blefvo de förfärade och darrade vid dess närvaro, Och intogos af begär att återvända till sin fålla.
35 Då tog detta får med sig andra får och gick til dem, som hade afvikit, Och började sedan att döda dem. De blefvo förskräckta för dess ansigte. Då förmådde dem det, hvilka hade afvikit, at återvända, och de gingo tillbaka till sin fålla.
36 Likaledes såg jag der i synen, att detta får blef en menniska, byggde ett hus för fårens Herre och förmådde dem alla att stå i detta hus.
37 Jag märkte äfven, att de får, hvilka gingo emot detta får, deras anförare, dogo. Jag såg äfven, att alla de stora fåren förgingos, medan yngre uppvuxo i deras ställe, ingingo i en betesmark och nalkades en ström af vatten.
38 Då skildes det fåret ifrån dem, hvilket varit deras anförare och blifvit menniska, och dog. Alla fåren sökte efter detta och ropade efter detsamma med bitter klagan.
39 Jag såg likaledes, att de upphörde att ropa efter detta får och gingo öfver vattenströmen, Och att der uppstego andra får, hvilka alla anförde dem, i stället för dessa, som voro döda och hade förut anfört dem.
40 Då såg jag, att fåren ingingo på en skön plats och på et angenämt och herrligt område. Jag såg äfven, att de blefvo mättade, att deras hus var i midten af ett angenämt område,
41 att deras ögon voro stundom öppnade, och att stundom voro de blinda, tilldess ett annat får uppsteg och anförde dem. Han bragte dem alla tillbaka, och deras ögon blefvo öppnade.
42 Då började hundar, räfvar och vildsvin att uppsluka dem, tilldess åter ett annat får uppsteg till Herre för hjorden, ett af dem sjelfva, en vädur, att anföra dem.
43 Denna vädur började att stånga på alla sidor dessa hundar, räfvar och vildsvin, till dess de alla förgingos.
44 Men det förra fåret öppnade sina ögon och såg väduren midt ibland dem, hvilken hade lagt åsido sin herrlighet. Och han började att slå fåren, trampande på dem och uppförande sig utan värdighet.
45 Då skickade Herren det förra fåret åter till ett annat får och upphöjde detsamma till en vädur, som skulle anföra dem i stället för det får, hvilket hade åsidosatt sin herrlighet.
46 Det gick derföre till denna väduren, samtalte med honom ensam, upphöjde honom och gjorde honom till en furste och anförare för hjorden. Hela tiden, som hundarne oroade fåren,
47 Bar den förste väduren aktning för denne senare väduren. Då uppsteg denne senare väduren och flydde bort från hans ansigte. Och jag såg, att dessa hundar störtade den förste väduren.
48 Men den senare väduren uppstod och anförde de mindre fåren.
49 Denne vädur aflade likaledes många får, och dog. Då var det ett mindre får en vädur i stället för denne, som blef furste och anförare, ledsagande hjorden. Och fåren vuxo i storlek och förökades. Och alla hundar, räfvar och vildsvin fruktade och flydde bort från honom. Denna vädur slog och dödade äfven alla vilddjuren, så att de icke kunde åter få öfverhand ibland fåren, ej heller vid något tillfälle bortföra dem.
50 Och huset byggdes stort och vidlyftigt, ett högt torn uppbyggdes derpå utaf fåren för fårens Herre. Huset var lågt, men tornet var upphöjdt och ganska högt. Då stod fårens Herre på detta torn och lät et fullt bord frambäras för Sig.
51 Återigen såg jag dessa får vandra och gå åtskilliga vägar, försakande detta deras hus; Och deras Herre ropade till några ibland dem, hvilka han skickade till dem. Men dessa började fåren att döda.
52 Och då en af dem blef räddad från mördandet, lopp han och klagade öfver dem, som ville mörda honom. Men fårens Herre befriade honom från deras händer och lät honom uppstiga till Sig och qvarblifva hos Sig.
53 Han sände äfven många andra till dem, att bära vittnesbörd och med jämmerklagan ropa emot dem.
54 Åter såg jag åtskilliga af dem öfvergifva sin Herres hus och Hans torn, afvika åt alla sidor och blifva blinda. Jag såg, att fårens Herre anställde ett stort nederlag ibland dem på deras betesmark, till dess de ropade högt till Honom öfver detta slagtande. Då flyttade Han bort från stället
55 och öfverlämnade dem i lejons, tigrars, ulfvars och zeebt-djurs våld, och uti räfvars och allehanda vilddjurs våld. Och vilddjuren började att sönderslita dem.
56 Jag såg äfven, att Han öfvergaf deras fäders hus och deras torn, öfverlemnande dem alla åt lejon, att sönderslita och uppsluka dem, och åt allehanda vilddjur.
57 Då började jag ropa af all min makt, bönfallande hos fårens Herre och visande Honom, huru fåren uppslökos af alla rofgiriga vilddjur.
58 Men Han såg derpå i tysthet, glädjande Sig deröfver, att de förtärdes, uppslökos och bortfördes, och öfverlemnade demtill föda åt allehanda vilddjur.
59 Han kallade äfven sjuttio fåraherdar, och öfverlät åt dem vården öfver fåren, på det de måtte hafva inseende öfver dem. Sägande till dem och till deras kamrater: Hvar och en af eder skall hädanefter hafva tillsyn öfver fåren och göra hvad jag befaller eder,
60 och jag skall öfverlemna dem räknade åt eder. Och jag skall säga eder, hvilka af dem böra dödas; förgören dessa. Och Han öfverlemnade fåren åt dem.
61 Då kallade han andra och sade: märken och gifven akt på allt, hvad herdarne göra mot dessa får; ty långt flera af dem skola omkomma, än jag har befallt.
62 För hvarje öfverdåd och mord, som herdarne begå, skall ske redogörelse, nemligen huru många som omkommit på min befallning, och huru många de hafva förgjort efter sin egen vilja. För all den förödelse, som hvar och en af herdarne anställt, skall ske redogörelse;
63 och öfver antalet skall jag låta göra en berättelse för mig, huru många de hafva förgjort efter sin egen vilja, och huru många de hafva öfverlemnat åt förstörelsen, på det jag må hafva detta vitnesbörd emot dem; att jag må veta alla deras åtgärder och få se, hvad de vilja göra, då jag öfverlemnat fåren åt dem, antingen de vilja handla, såsom jag befallt dem, eller icke.
64 Härom skola de likväl vara okunnige; hvarken skall du göra någon förklaring för dem, ej heller skall du näpsa dem; men det skall ske en redovisning för all den förstörelse, de hafva gjort, en hvar under sin tid.
65 Då började de att döda och föröda flere, än hvartill de erhållit befallning. Och de lemnade fåren i lejonens våld,
66 så att många af dem blefvo förtärda och uppslukade af lejon och tigrar och vildsvin röfvade dem. De uppbrände tornet och kastade huset omkull.
67 Då sörjde jag bittert för tornets skull och derföre, att fårhuset blef öfverända kastadt. Också var jag sedermera icke i stånd att förnimma, och de återigen inkommo i huset.
68 Likaledes öfverlemnade herdarne och deras kamrater dem till alla de vilda djuren, på det de måtte uppsluka dem. Hvart och ett på sin tid, efter sitt antal, blef öfverlemnadt; hvart och ett blef antecknadt i en bok, huru många af dem, det ena med det andra, blefvo förgjorda, uti en bok.
69 Likväl dödade och förödde hvarje herde flera, än som var befaldt. Då började jag att gråta och harmades högeligen för fårens skull.
70 På lika sätt såg jag äfven i synen honom, som skref, huru han hvarje dag uppskref någon, som blifvit af herdarne förgjord. Han uppstod, qvarblef och framlemnade alla sina böcker till fårens Herre, innehållande allt, hvad de hade gjort, och alla de får, som en hvar hade dödat, Och alla dem, de hade lemnat åt förödelsen.
71 Han tog boken i sina händer, läste den, förseglade den och nedlade den.
72 Härefter såg jag herdar, som hade öfverinseendet i tolf timmar. Och se, tre af fåren bortgingo, återkommo, gingo in, och började uppbygga allt, hvad som var nedfallet af huset. Men vildsvinen hindrade dem, ehuru de icke fingo öfverhanden.
73 Återigen började de att bygga, såsom tillförene, och uppförde tornet, hvilket blef kalladt ett högt torn. Och åter började de att ställa framför tornet ett bord med hvarjehanda orent och oheligt bröd derpå.
74 Dessutom blefvo alla fåren blinda och kunde icke se; så blefvo herdarne äfvenledes. Sålunda blefvo de öfverlemnade åt herdarne till en stor förödelse, hvilka trampade dem under fötterna och uppslukade dem.
75 Likväl var deras Herre tyst, tilldess alla fåren på marken voro förgjorda. Herdarne och fåren voro alla sammanblandade; men de kunde ej rädda dem från vilddjurens makt.
76 Då uppstod han, som skref boken, framvisade den, och läste den i fårens Herres boning. Han bönföll hos Honom för dem och bad, utvisande hvarje handling af herdarne och vittnande emot dem alla inför Honom.
77 Derpå tog han boken, nedlade den för Honom och bortgick.
Previous ChapterNext Chapter